Historien om hur slutet på Jarlmunts långa resa blev början på en annan


Jarlmunt Vindfast stod som fastväxt i däcksplanket och stirrade ut över styrbords reling mot den steniga och skogbeklädda kusten. Skeppets hårda krängande rörelser när vind och vågor tävlade med ankaret om makten över skeppet bekom honom inte då hans sjövana ben korrigerade för varje rörelse och han lade inte längre märke till dem. För gastarna var krängningarna mer bekymmer-samma och mer än en gång var någon på väg att störta till en säker död när en oväntad krängning vid just fel tillfälle hotade att kasta dem från riggen, men det var en del av det hårda livet till sjöss och de hanterade det med sammanbiten beslutsamhet. Jarlmunt var stolt över sin besättning. De hade trotsat havet tillsammans med honom i många år och gallrats oräkneliga gånger för att skapa den sammansättning av veteraner som företagit den här resan med honom. Men de hade prövats hårt och de var trötta och han visste att det bara var en tidsfråga innan något skulle hända.

Han lyfte sin kikare mot några fläckar på horisonten just där kusten mötte havet och kunde konstatera vad han redan visste, en grupp skepp närmade sig. Han tittade upp mot utkiken i stormasten och räknade tyst för sig själv. Om han kom till tio skulle unge Orvin däruppe få klara sig på skorpor och vatten ett par dagar, men redan vid fyra kom skallet; "Skepp i sikte!" och efter några sekunder till, "Tre råriggade fartyg för om styrbord!"

Han nickade och spejade igen mot seglen som snabbt växte i kikaren allteftersom de närmade sig. Uppe från masten hördes Orvins klangfulla stämma än en gång; "Sex råriggare nu! Fullriggade, ser ut som linjeskepp!" Sex linjeskepp, och vad mer som väntade bortom horisonten. "Vid alla anfäders ländsidor, vad är detta?", mumlade han tyst för sig själv och sneglade över babords bog på de två andra fregatter som ingick i hans lilla expeditionsflotta. Hans eget skepp, Pärlemoöarnas vackraste och ståtligaste fartyg, fregatten Gryning, var styrkans flaggskepp och det enda av de tre som klarat seglatsen helt utan skador. De övriga två var för all del i dugligt skick men hade fått revor i seglen som endast kunnat lagas provisoriskt och ett av dem tog in en aning vatten och pumpades kontinuerligt för att inte bli slött och ligga för djupt i sjön, och de skulle utsättas för hårda prövningar om de tvingades fly, eller ännu värre, strida.

Men Jarlmunt var övertygad om att det inte skulle bli nödvändigt. Det här var en kontinent av frihet, av självständiga och rediga människor, av godhet, rättvisa och redlighet. Han visste det, alla förfädernas sagor var eniga, och de som tvivlat under resan hade han själv sett till att övertyga om den sanningen. Två dagar hade de legat för ankar utanför den här kustremsan i väntan på att den barkass han skickat ut för att ta kontakt och erbjuda vänskap och handel skulle återvända. Han hade knappt vågat hoppas på att de skulle bemötas med så stor värdighet att lokala kaptener skulle sätta ut för att möta dem härute men tydligen, uppenbarligen, var landet rikare än vad sagorna förtäljde. Mycket kan såklart ha hänt över de generationer som passerat men han hade inte väntat sig hela sex linjeskepp.

Det hade varit en lång och krävande resa över havet inte bara för besättningen och skeppet, utan kanske ännu mer för honom själv som lett dessa söner och döttrar av Tundlaheim mot framtiden i deras forna land. För deras skull hade han tvingat sig att stå stark och självsäker även när han själv tvivlat. Först de ödesdigra dimmorna och stiltjens död följt av stormigt hav, därtill uråldriga och osäkra sjökort, nyckfulla strömmar, brist på färskvatten och en besättning som förlorat allt mer hopp och övertygelse för varje vecka till havs på denna färd mot det okända, hade alltsamman tärt på honom. Men vetskapen om värdet av målet, om hur det skulle komma att förändra livet för hela hans folk och om glädjen att få förenas med Tundlaheim, höll honom stark. Senare skulle man säga att endast genom Jarlmunt Vindfasts starka personlighet, okrossbara vilja och övertygelse samt hans kärlek till sitt folk och sin besättning lyckades den första expeditionen förverkligas och därtill nå fram för att återbörda Tundlaheims söner och döttrar till sina forna rötter. Och man skulle tala om hur inget hjärta sedan dess brustit lika ljudligt som hans när illusionerna rämnade och verkligheten gick upp för honom, och om sorgen och hatet i den hämnd han svor för dem som föll den dagen.

I sin kikare betraktade Jarlmunt skeppen som oförtrutet närmade sig och kunde nu börja skönja detaljer på de främsta av dem. Det var vackra skepp, stora, större än något hans folk nånsin byggt och seglat. De pressade sig fram på rak kurs med perfekt bidevind som snabbt minskade avståndet mellan sig och den lilla Pärlemoflottan. Han kunde urskilja rader med färglada prickar som hissades och dalades; skeppen kommunicerade med varandra men det var omöjligt att veta vad de sa till varandra även om han hade kunnat se varje signalflagga tydligt, varje flotta hade sin egen signalbok med sina egna koder. Men han såg inga tecken på att de förberedde för strid. Kanonluckorna var stängda, de bar fulla segel, han såg ingen onormal rörelse på däck. Allt verkade normalt. Han tog ett djupt andetag och tittade efter sin sekond.

"Samas, förbered skeppet för att ta emot gäster och signalera de övriga kaptenerna att göra sig klara för att ros över hit. Dela också ut romransonen till besättningen..." han avbröt sig tvärt och funderade en sekund, "När jag tänker efter; halv ranson, Samas, om du är snäll, för säkerhets skull." Sekonden nickade med ett menande leende och vidarebefordrade orderna till skeppets underbefäl som Jarlmunt visste skulle utföra dem till perfektion. De sex linjeskeppen närmade sig nu allt mer och deras massiva skrov tornade upp sig som borgar jämfört med de låga smidigare fregatterna från Pärlemoöarna. Stora rödvita fanor med kontra-färgade rödvita kryss hissades på linjeskeppen. På Jarlmunts order sköts en salutrunda för de nya vännerna och besättningen både i riggen och utefter relingen hurrade och vinkade till de andra skeppen. I kikaren kunde han se kaptenen på det första skeppet lyfta sin hatt till svar och såg också en del ur besättningen vinka tillbaka, men bara ett fåtal. De flesta han såg var hårt arbetande med att reva segel och på däck syntes inte många alls. När skeppen var nära nog för att ropa emellan dem lyfte Jarlmunt själv på hatten och ropade för fulla lungor; "Ohoj! Gryning från Pärlemoöarna med pilgrimer och handelsvaror!"

Svaret från kaptenen på det första linjeskeppet skallade mellan skeppen, förstärkt av en stor megafon, och kunde inte vara tydligare; "Sjöfarare från Pärlemoöarna, stryk er flagg och förbered er på att bli bordade!" I samma ögonblick öppnades dubbla rader av kanonportar på samtliga linjeskepp och inom bara ett par minuter skulle de bära allteftersom de passerade Jarlmunts lilla flotta. Han stelnade, blek av förtvivlan och skuldkänslor mot sina besättningsmän. Varför? En spöklik tystnad sänkte sig över skeppen men bröts tvärt av ett varningsskott från en av linjeskeppens kanoner och Jarlmunt väcktes ur sin chock och hans vita ansikte blev genast lika rött som hans blick svart när han skred till handling.

Jarlmunt fick fly den dagen. Han hade förlorat två skepp, halva sin besättning och en mast, men mest av allt sin stolthet och sina illusioner. Med svansen mellan benen seglade han till säkerhet bland några öar där han slickade sina sår, reparerade sitt skepp och skaffade nya vänner. Delar av Tundlaheim skulle komma att välkomna honom och hans folk, andra skulle få känna av dess hämnd i många år framöver. Tundlaheims söner och döttrar hade slutligen hittat hem och Kapten Jarlmunt Vindfast skulle komma att leda många fler expeditioner hit innan hans dagar på Ödesvatnir var förbi.

© 2016 Larp Lab Imagination AB