Kvartermästare Lookais hån mot överhögheten


Domare Braul från Hinside-Lôr satt i sin skinnbeklädda fåtölj när springpojken kom in med ett brev i handen. I rummet satt även domare Brauls fru och hennes väninna och sippade på en kopp kvälls te i skenet av eldstaden. Domaren vecklade ut brevet och läste högt som han brukar göra när han trodde sig ha fått ett intressant brev som gjorde honom lite mer märkvärdig. Brevet löd:

Bäste Herr Domare Braul. Du känner mig vid namn Lookai, kvartermästare på korvetten Brådjupet. Mitt gamla namn var Baronessa Eleonora Lejonkrok men det var länge sedan nu. Det var när jag var din företrädares fru, tillika din egen svägerska. Den frun som blev kidnappad och tagen som gisslan på samma skepp som jag lever på nu. Din bror hade sänt efter mig för han ville ha mig vid sin sida vid en stor avrättning. Det skeppet jag reste med då blev plundrat och jag togs tillfånga. Du vet att ingen betalade ut lösen för mig efter att din bror dött av lunginflammation, lägligt nog för din del. Och efter några efterforskningar har jag förstått att du har annonserat min död.

Du har alltid föraktat mig för min låga börd innan giftermålet. Men dock har jag ju varit din svägerska i många år innan kidnappningen skedde och innan piraterna satte klorna i mig. Så man hade ju kunnat förvänta sig ett annat bemötande. Men inte då. Min personliga avsikt nu är att göra allt jag kan för att störta dig i fördärvet, käre svåger.

Jag har tidigare försökt att kompensera det min make gjorde, det vet vi båda två att han inte var särskilt omtyckt för alla hans sadistiska sätt att behandla pirater på. Du vet att han dödade fler pirater än många andra domare. Fler än vad du någonsin kommer göra innan du görs fri från din tjänst. Men han dödade många oskyldiga människor också vilket gjorde honom hatad av många.

På skeppet levde jag först ett miserabelt liv, detta för att alla hatade mig på grund av min makes otur att dö innan de fick ut någon vinst. Jag hade ingenstans att ta vägen utan stannade kvar på skeppet. Jag har gjort mycket jag ångrar djupt under mina resor alla dessa åren, men har börjat gilla äventyren. Jag är en pirat nu och lever det sorts liv som både min förre make och du hatar så djupt..

Vid en landstigning runt 96é sjuårsstormens svält stannade vårt skepp till vid en pirathamn och medan besättningen roade sig på värdshuset tog jag mig en tur till den lokala opiumhålan. När jag väl låg där på en divan och såg hur röken bildade en tjock dimma som slingrade sig i vackra mönster såg jag en äldre dam intill mig. Hon måste ha upplevt livets alla sorger flera gånger om. Hon frågade mig om jag vill smaka på hennes tobak och såg pillemariskt på mig. Självklart så tog jag tacksamt emot asken med tobak och stoppade lite i pipan. Efter en liten stund kände jag hur den fruktiga och söta doften började ta vid. Hon sa att tobaken skulle förändra mitt liv drastiskt. Vilket det gjorde.

I dimman såg jag hur röken tog olika former. Framför mig såg jag bilder som jag först trodde bara var fantasier. Jag såg hur en kraftig storm blåste upp från norra sidan av ön där skeppet låg förankrat, och sedan såg jag hur stormen skadade vårt skepp svårt.

Dagen efter opiumruset nämnde jag synerna för vår styrman, och uppmanade honom att vi borde vända skeppet ifall en storm kom från norr. Till en början blev jag utskrattad av flera ur besättningen och styrmannen. Under kvällen hoppade molnen i norr och stormen tog fart, besättningen såg på mig med oro i blicken när skeppet blev skadat precis som jag förutspått.

När stormen hade lagt sig och skadan på skeppet var under kontroll, blev jag inkallad till kapten. Han frågade mig hur jag kunde veta hur detta kunde ske och ville ha en full redogörelse över mina syner. Jag nämnde då flera bilder som jag såg under mitt opiumrus och kaptenen blev mycket intresserad.

Vid det här laget har jag förutspått många händelser och rapporterat det till min kapten. Varför tror du att vår kapten alltid ligger ett steg före dig och dina underhuggare? Nu många år senare har jag avancerat till kvartermästare på skeppet och jag lever livet.

Jag vet att du jagar mig – Kvartersmästare Lookai – och till och med lagt en belöning på mig. Men bara så du vet, du kommer aldrig fånga mig eller vårt skepp Brådjupet. Vi ligger alltid ett steg före dig hur mycket du än försöker.

Eder eviga plågoande,
Kvartermästare Lookai

Med ett ansikte illrött av raseri knycklar domare Braul ihop brevet han nyss läst och kastar in det i elden. Han kastar en ilsken blick på kvinnorna som fortfarande dricker sitt kvällsté och hytter med näven. Kort därpå stormar han ut ifrån biblioteket och smäller igen dörren. Kvinnorna ser på varandra med menande blickar.

Vida i riket talas det om Lookai och hennes hån mot domare Braul, även i de mörkaste hörnen av värdshusen i Hindside-Lôr.

© 2016 Larp Lab Imagination AB