Tagen av havet


Du kanske har sett henne, kvinnan som vandrar längst stranden. Hon som vandrar där varje natt, oberoende av om det så är under månens silverne sken eller i sjuårsstormens skrikande grepp. Och har du sett henne, har hon då berättat om sin förlorade son?

- Min son ville bli sjöman. Jag sa åt honom att inte gå till sjöss. Jag är din mor, sa jag till honom. Havet kommer aldrig älska dig som jag. Havet är en grym moder! Men han svarade mig: ”Jag måste få se värden, se hur solen sjunker i ett tropiskt hav och skåda månen lysa över nordens isvidder, men mest av allt måste jag skapa mig rikedomar. Rikedomar som jag kan ta tillbaka till dig min kära mor, rikedomar så vi kan bygga oss ett vackert hem med tjänare där vi ska leva, skratta och dansa”

Jag undrade, med vad ska vi ha ett nytt vackert hus, han var en idiot fast för sitt fina prat. Jag berättade för sonen min om hans far som aldrig kom tillbaka från havet. Om hur vissa berättat om hur han föll överbord, medan andra svurit hur de sett honom driva en kupa i Zorostria. Oavsett så blev han tagen av havet...

Min son var blott tretton när hans tid kom. Han rymde ifrån mig, förledd av en grym guds kallelserop. På taniga ben sprang han raka vägen till hamnen och mönstrade på första bästa skepp. Ett otursskepp, med kurs mot Hjartryk, det var dock först på vägen hem som stormen slog till. De lär ha klättrat över den slingrande relingen och ner i den väntade livkassen. När den båten sköt ifrån de skarpa skrovet på olycksskeppet lär min arma son varit den yngsta av de som kom med.

De säger att de drog lott, men jag tror dem inte och om de gjorde det så fuskade de. Efter att ha gnagt min sons ben rena så gav de sedan dem till havet - hans nya moder fällde inga tårar och tog emot honom utan ett ord...

Jag önskar att han aldrig berättat det för mig, att han skulle ha ljugit för mig. De gav min son till havet men en av matroserna i livkassen hade känt min man och mig. I en annan livstid, långt innan varken min man eller son bytt min kärlek för havets vrede. Matrosen behöll ett av min sons fingerben och kom till mig en natt för att berätta om min son och gav mig hans ben, för den kärlek som en gång funnits mellan oss.

När jag stod där på toppen av klippan som jag väntat vid så länge för en skymt av de olycksbärande seglen. Stod där, med ett hål i mitt bröst och en hand knuten om det lilla ben som var allt jag fick åter av det lilla barn jag en gång hållit mot min barm, kunde jag inte ta mig för nått annat än att luta mig fram och viska i matrosen öra: Det är något ont du gjort dig själv Will. Du har ätit vår son och skänkt honom till havet...

Sedan hade jag vänt mig om för att gå och han skrek aldrig, men när jag hörde plasket visste jag att min älskare slutligen funnit tröst i samma våta famn som min son och min ovetande man - en grym kärlek...

© 2016 Larp Lab Imagination AB