Tova Bladkruts berättelse


”När dagen började lida mot kväll så styr vi äntligen skeppet mot en av de hamnar som ännu var säkra för Tundlaheims folk, efter nederlaget i slaget om Pärlemoöarna. Två långa veckor på havet gör så det känns väldigt konstig när man kliver i land och känner fast mark under fötterna. Landkrabbor brukar prata om sjösjuka, vi pratar istället om landsjuka, det fenomenet som kan uppstå när kroppen är så van vid allt gungande så även om marken under fötterna för en gångs skull är stilla så valsar man fram från sida till sida likt en berusad jungman.

- Kasta ankarn och fäll landgången! Ropar jag. Som vanligt har vår kapten varit på flaskan lite för tidigt och ligger nere i sin kajuta och snarkar så högt att han skulle kunna överrösta den största kanonen. Men, han är bra ändå, sträng med rättvis och ett sinne för humor så länge skämten inte är riktade mot honom.

Jag drar en djup suck och känner vinden i håret, äntligen framme tänker jag och börjar gå mot landgången. För en gångs skull ska jag lämna skeppet, söka upp ett värdshus och få en riktig bit mat, som förhoppningsvis inte är gnagd på utav skeppsråttor och som har klarat sig från att bli kryddad med saltvatten.

Hamnen vi har lagt till i är en utav de största i dessa farvatten men eftersom att det är sent på kvällen har vi fått lägga till en bit från hjärtat utav hamnen och här går man aldrig riktigt säker. Skumma typer stryker längs väggarna och köpslår om stöldgods så fort de ser ett lovligt byte att lura pengarna av. Jag laddar pistolen med krut och en kula, bara i fall att, stoppar ner den i bältet men släpper den inte och börjar gå ner för landgången. Vattnet skummar nedanför och är svart som natten! Idag hade man inte velat gå på plankan i alla fall tänker jag samtidigt som jag för första gången på två veckor sätter fötterna på fast mark och inser att jag har så farlig landsjuka som jag trodde. Jag börjar gå och genast så ställer sig några människor och tittar, jag viker undan rocken lite så de ser pistolen och de skingras genast åt var sitt håll. Lite längre fram ser jag att det lyser från några fönster och jag hör starka röster. Efter många år i olika hamnar så har man lärt sig att känna igen ett värdshus på långt håll och även denna gång hade mina instinkter rätt.

Jag öppnar dörren och kliver in! Överallt sitter män med ölkrus och en och annan har en flicka i knät. Lite längre in ser jag en bar och börjar genast armbåga mig fram genom folkmassorna som stinker svett och sprit. Med hjälp av det dunkla ljuset från några stearinljus läser jag menyn när jag plötsligt hör en välbekant stämma

  • Nä, och det kanske en del ska vara glada för! Svarar jag tillbaka och känner efter med handen vart pistolen var innan jag vänder mig om
  • Framför mig står en kraftig man med ett leende som var långt ifrån vackert och med en andedräkt som skulle få vilken byracka som helst att springa hem fortare än blixten med svansen mellan benen.

  • Seså nu Tova, nu ska du inte vara sån! Jag har hört från folket ute på kajen att Nödens hand har lagt till i hamnen. Säg, är vår käre Kapten Blåskägg kvar på skeppet, för jag ser honom inte här inne?
  • Det angår inte dig! Svarade jag kort och övervägde om jag skulle ta pistolen och skjuta honom här på direkten.

Mannen som stod framför mig är bekant. Hans namn är Kaj Holgersson och en gång var han matros på Nödens hand, en riktigt duktig matros om man bortser från hans räv bakom örat. Det sades att Kapten Blåskägg hittat honom som pojke och fostrat honom som sin egen. Men Kaj blev illmarig liten sak. Han är av den typen att han kan lura på vem som helst att de behöver sakerna som han har i sin ficka eller just honom i sin besättning för det kommer leda dem till guld och rikedomar. Kaj var ändå en utav männen som Kapten Blåskägg tyckte bäst om och rådfrågade honom ofta om saker som hade med vår färdväg att göra eller vår stridstaktik. Men en dag efter att Pärlemoöarna fallit vände allt tvärt och vår kapten kastade honom över relingen och ned bland tången i en hamnbassäng, utan att berätta varför för någon. Nu stod det sorgliga kräket där framför mig.

  • Låt mig få bjuda på ett krus? Jag tror att du och jag har en del att prata om! Sade han och böjde sig framåt mot mig och viskade hånfullt: ”Jag har hört att våran Kapten gärna kysser flaskan ofta efter att öarna förlorades”

Nu hade droppen runnit över. Snabbt övervägde jag pistol eller värja i min kamp och kom snabbt fram till att Kaj nog skulle gilla att dansa lite.

  • Och ni gillar inte att kyssa flaskan?! Svarade jag och drog upp värjan mot halsen på honom.
  • Tova, vad gör du? Sa han med en röst som, om man inte kände igen den, hade trott att den var stabil.
  • Ni vet lika väl som jag att ni inte har något rätt till att tala illa om Kapten! Jag vet inte vad du gjorde för att han skulle kasta ut dig men något neslig var det säkert ditt kräk! Sa jag och spottade honom i ansiktet

Om det en dans du vill ha så ska du får det! Sa han, tog ett steg tillbaka och drog sin värja

Genast tystnade hela krogen och allas blickat drogs till oss. Jag ställde mig i position och gjorde mig beredd. Kaj och jag hade tränat tillsammans många gånger på däck så jag var väl medveten om hans taktik när det gällde fäktning. En kort sekund tittade vi på varandra, försökte läsa varandras tankar och så kom första utfallet! Upp med värjan och avvärja slaget, sedan ett steg åt sidan för att åter igen göra sig beredd. Runt om oss hade folk gjort plats, för när två pirater börjar slåss då vill man inte vara i närheten. Vi cirkulerade runt varandra, båda avvaktade och hoppades på att den andra skulle göra utfallet… Kaj hoppar fram igen och försöker måtta ett stick åt mig men jag hoppar undan och upp på en bänk som hade lyckats komma i min väg. Saken med Kaj och hans teknik är att han är klumpig och otålig så när han väl har kommit in i en kamp så har han inte tålamod att vänta som en äkta fäktare skulle göra. Flera hugg och stick kommer emot mig och jag gör mitt bästa för att parera trots min position på den vingliga bänken och när han väl lyckades få in ett stick som rispade mig på armen log han förnöjt

  • Njuter du av våran lilla dans? Jag måste ju säga att jag hade hoppats på en lite mer intim dans på ett eget rum! Sa han med sitt falska leende
  • Ledsen att göra dig besviken! Sa jag och lyckades sparka till ett ljus så det flög rätt emot honom och träffade hans tunika och byxor som blev fulla med stearin.

Stearinet rinner innanför byxlinningen på Kajs hosor och i desperation sliter han sönder en öppning så att insidan på vänstra låret blottas. Då ser jag det – ett födelsemärke som ser ut just som en sköldpadda. Jag mindes genast nederlaget i slaget om Pärlemoöarna – den dagen då vår ärkefiende Kapten Gullberg slog en ring runt våra skepp och gick in för den nådastöt som bara vårt skepp och nått enstaka till skulle undkomma. Jag minns hur de i tystnad före striden förde fram vår spejare på deras däck och lät oss se på när de skar honom i delar. Jag hörde inom mig det enda skrik som undslapp hans läppar – Sköldpaddan! Då förstod jag inte vad vår spion hade menat men nu gjorde jag det. Kapten Blåskägg måste ha förstått att vi blev förråda den dagen av en som stod oss själva nära. Jag förstod att samma sköldpadda som jag nu såg framför mig hade vår spion fått syn på, säkert då han låg på sitt vanliga gömställe nere i packlåren, när Kaj Holgersson sålde ut vår stridsplan.

Kaj stod fortfarande och försökte vifta bort det heta stearinet från huden. Nu hade jag min chans att dräpa förrädaren och hoppade snabbt ner från bordet och satte värjans spetts mot hans hals.

  • Touche! Sa han och tittade mig rätt in i ögonen och log.
  • Jag log tillbaka men svarade bara tillbaka med kall röst: ”Touche, sköldpadda…”.

Jag såg hur dödsskräcken steg i Kajs ögon då han förstod att någon mer förutom Kapten Blåskägg visste. Förnedringen var total och jag insåg i denna stund att jag skulle göra som min Kapten gjort, och inte låta den gå förbi genom att döda honom. Jag bara log, nickade och placerade en rispa från hans hals upp till hans öga. Alla av Tundlaheims döttrar och söner som träffar på Sköldpaddan vill jag följer mitt exempel och sätter en rispa i hans hud men låter honom leva med förnedringen och skammen intill sin död.

© 2016 Larp Lab Imagination AB