Skrock


Piratsamhället är allt som oftast rakt och okonstlat, men sanningen är stundom dunklare än så. Granska något närmare och du ska med säkerhet upptäcka mystiska och svårförklarliga underligheter. Vad kommer det sig av att många stora sjökaptener säger sig ha återvänt från de döda både en och två gånger? Och varför biter sig egentligen Demérs dimslöjor så enträget fast i ett bälte just framför Pärlemoöarna?

En mytomspunnen plats som ofta dyker upp för att förklara underligheter är Krummagård. Talessätt som att ”Krummagumman är vred” eller att ”Krummaulven har varit satt på svält – nu får vi betala priset”, är vanliga för att förklara för att förklara häftiga väderomslag och plötslig olycka. Äldre, tandlösa och blinda pirater spottar envist på golvet i ena andetaget, för att sedan göra klart:

”Den är inte pirat som inte har kryssat bland Krummagårds rev och skär! De gamla stötarna brukar lägga band på sig härvid, och vad som egentligen menas med talesättet förblir dunkelt. För sanningen är ju den att Krummagård ligger så långt ifrån rev och skär som man kan tänka sig, förborgat och förfallet djupt inåt land i Mandraks sydliga gränstrakter. Den som tjurigt frågar vidare får bara breda leenden med blottade tandrader av ömsom guld, ömsom hålrum, till svar.

Sant är att det i vissa piratkretsar är förenat med anseende att någon gång ha företagit en ensamfärd till Krummagård. Det tvistas bland andra om anseendet härstammar från den prestation det innebär att faktiskt överleva en sådan färd genom fiendeland, eller från vad som eventuellt står att finna i stenlämningarna på den gamla blotplatsen.

Tron i kontinentens riken är mer eller mindre raffinerad. I Zoroastria dyrkas fåglarna – ja egentligen allt som flyger – men högst av allt dyrkas vindarna och deras gudar. Tuns boning är den plats som anses vara mest helig då den ses som alla vindars hamn och vagga. Bland pirater är det inte ovanligt att liknande trosföreställningar vunnit anhängare. I Mandrak och Hinside-Lôr finns utbredda statskyrkor som predikar De tres lära, där de tre syftar på de tre förstfödda och gudomen som dyrkas är Sejdaren – Den som ser. I Damméro bygger tron på ”De tres lära” men den gudom som dyrkas är en utav de tre profeterna själva, Drejaren – Den som formar. I Hinside-Fall finns ingen enhetlig trosföreställning utan inriktningen är mer av en generell naturdyrkan, med de onda och goda andar som är krafter stigna ur alltet.

Tron på onda andar, häxmästare, sjöodjur, bestar, vandöda och andra väsen är förskjuten i rikena men alltjämnt utbredd inom piratsamhället. Skrock är dock viktigare än tro bland pirater, skrocket är det som ger en direkt vägledning och gör skillnad i situationer när liv och död står på spel – och detta är just den situation som pirater eftersträvar att befinna sig i. Vissa hävdar att denna drivkraft i sig är uttryck för en dunkel tro, men de flesta nöjer sig vid att lämna sådana frågor därhän och istället ägna sig åt att – ja just det – leva på liv och död, med skrocket som livlina. Här nedan följer nu ett antal beskrivningar av föreställningar som finns i piratsamhället.

Det är vida erkänt bland pirater att när en kapten bjuder en annan kapten på ett glas så ger det otur till den bjudna kaptenens hela besättning. Därför är det sett på med avsky och förakt när en kapten bjuder en annan kapten, den goda seden har istället fallit på ett skepps styrman att bjuda ett annat skepps kapten på dryck vid förhandlingar och sammankomster. Det har hurusom förekommit att strövarbesättningar som vänt kappa ifrån någon av rikernas flottor och strukit flagg inte uppfattat den här seden förrän det varit försent – och det finns mer än en grund grav i skogsmarkerna kring piraternas tillhåll reserverat för såna stollar.


När man bygger ett fartyg gör man stor skillnad mellan hon- och hantall. Det bringar otur att ha hontall i kölen, man använder istället ask eller kornell då man tror att häxmästare och annat otyg avskyr dessa träslag.

Det ger fartyget tur om man har några stulna plankor i bordläggningen.

En gammal sed är att man lägger en kråkfot under masten. Denna tradition kommer sig av att man tror att dödsguden ligger i krig med kråkorna.

Det är farligt och betyder otur att låna en död mans kläder så länge man är till sjöss. När man gått i land går det bra. Det onda finns då inte längre kvar i kläderna.

Om någon dör långt ute till sjöss ska man helst begrava denne på dagtid och på styrbordssidan (höger). Det vanligaste är att den döde sys in i sin hängkoj tillsammans med några stenar och sänks till botten. För att ingen ska begravas som ”skendöd” syr man igen hängkojen kring den döde med ett sista stygn genom näsan. Är sjöfararen då skendöd bör denne vakna.

Om man är tvungen att ta med den döde i land, är det viktigt att denne tas iland innan någon annan går över landgången.

På piraternas skepp är det dessutom vanligt med skeppskatter, detta visserligen för att de håller efter skadedjur som råttor men också för att det sägs bringa lycka och framgång på sjön. De mest eftertraktade katterna är de som har päls svart som natten, då dessa i rikena anses bringa otur och därmed ses av piraterna som lyckobringare. Det sägs att de svarta katterna gör att det blir betydligt lättare att hitta sårbara handelsskepp och andra bra byten till havs, eftersom den bringar otur till de arma själar från rikena som seglar dessa fartyg.

Mest respekt av djuren har albatrossen. Man tror att albatrossen bär med sig döda sjömäns själar. Därför är det strängt förbjudet att skjuta albatrosser även om man behöver köttet till mat. Den som dödar en albatross ska drabbas av olycka eller död och mången sjökapten har gått en brutal död till mötes efter att ha brutit mot denna regel.

Att vissla ombord är strängt förbjudet. Man tror att visslingen lockar fram onda andar och utlöser storm. Om man har legat i ett stiltjebälte (utan vind) länge kan man tillåta sig att vissla lite tyst för att locka fram vind.

Vid påstigning av ett skepp ses det som tursamt att knacka på relingen tre gånger innan man kliver ombord, det är en sed som många pirater tagit med sig även till landlivet och därför knackar de alltid tre gånger på dörrkarmen innan de kliver in i en stuga.

Det bringar otur att avsegla på en torsdag. Skälet till det är att den första sjuårsstormen drog in på en fredag och någon därför måste ha gjort något dumt dagen innan. Söndagar är en bra avseglingsdag förutsatt att det inte är nyårsafton.

När häxmästare kokar sina häxbrygder ger det upphov till dimma, som kan vara nog så obehaglig - den kan föra med sig pesten, eller lura folk vilse och tvinga skepp i sjönöd.

Vid sidan av dessa ser vi gärna att ni deltagare utvecklar ytterligare skrock som er egen besättning lever efter, och gör denna till en del av spelvärlden genom att gestalta den för andra på lajven.

© 2016 Larp Lab Imagination AB